Flygarna

"Antaam kommer att härska över Antiva. Och Treviso ska tvingas till underkastelse."

Rösten var behärskad men inte lugn. En skrovlig barytonstämma med stor vana av att huta åt underordnade. Nu ekade den över kaklade takåsar med magiska projektioner efterlämnade av imperier som sedan länge retirerat. En daglig, allestädes närvarande påminnelse om ockupation. Både förtryckarna och de förtryckta var besvikna över hur lätt det var.

"Jag kan krossa Treviso när som helst. Men jag behöver inte göra det. Lyd."

"Nu går han för långt!" Den senige och gråhårige Neri de Acutis rusade fram över takåsarna. Han hoppade över en gränd och när han landade hejdade han sig genom att sätta käppen mellan tegelstenarna i en skorsten. De broderade heraldiska detaljerna på hans kläder skvallrade om att han var kapabel till sådant. Han var en gammal Antiva-korp med uråldriga anor. "Slaktaren hånar oss men vi sätter oss på tvären!"

"Se upp var du sätter fötterna", sa hans syster Noa när hon kom ikapp honom. Hon var lika senig och gråhårig – och av tonen att döma var hon föga imponerad. "Vi kan ju inte sätta oss på tvären om de tar fast dig." Plötsligt hördes ett väsen nere från gatan när ett halvt dussin soldater tog sig fram genom en barrikaderad gränd. "De är snabba för sin storlek."

"Inte snabba nog", sa Neri med ett leende. "Det är därför det finns tid att visa upp sig."

"Kithtaam!" ropade en Antaam som hade grå hy och var storväxt till och med för att vara en Antaam. Hans horn var nästan lika breda som gränden och de var doppade i giftig färg som var vit och röd. De två korparna visste mycket väl vem han var – han var piskaren Kaathrata, känd för sin brutalitet ända sedan erövringen av staden. Resten av Antaam-soldaterna stannade upp och såg skräckslagna ut när han passerade – de var uppenbart rädda för mer än bara hans höga rang. "De springer där uppe, era dårar! Sacka inte efter nu, annars flår jag er levande!"

Neri tog till orda. "Inte konstigt att slaktaren är grym om det är så här hans löjtnanter behandlar sina underhuggare."

"Krigsherrar styr med rädsla", sa Noa. "Vi vet vad vi måste göra. Spring!" När hon hoppade till nästa takås kastade hon ner en lös takplatta som splittrades vid Antaam-soldaternas fötter.

"Där!" sa Kaathrata med förakt – hans blick var nu fäst på skuggorna som dansade fram mot stadens centrum. Han tog upp jakten och gav order till sina soldater. "Samla en bataljon bakom mig! Ni ska få se på när jag jagar mitt byte!"

Ännu ett halvhjärtat kommando fyllde luften. "Lydnad kommer att belönas, Treviso. Vi kan leda – eller krossa."

"Kaathrata verkar i alla fall gilla det", sa Neri med besvikelse i rösten. "Fattas bara."

"Vi börjar få slut på tak", sa Noa utan att spela med. De nådde slutet av den överdådiga bebyggelsen i centrala Treviso och hade inga fler takåsar att ta till. Framför dem fanns ett brant stup ner till kanalerna och broarna vid marknaden – ett stort torg som vanligtvis var fyllt med handlare från hela Antiva. Men det var det inte under Antaam-ockupationen och vid det här klockslaget var det helt folktomt.

"Han är hack i häl", sa Neri. "Dags att flyga."

Vid kanten av taket fanns en stadig trästolpe med svart bläck på – en silhuett av en korp med utfällda vingar. Mycket användbar men svår att få syn på om man inte visste att den var där. Högst upp på stolpen fanns en kabel som i andra änden var fäst vid en av broarna nedanför.

Neri drog fram ett läderband från ärmen och lindade det runt linan. "Redo?"

"Alltid", sa Noa och tog tag om hans midja.

De kastade sig ut i luften och började glida nerför kabeln. Tillsammans var de så pass tunga att nedfärden blev snabb. De korsade klyftan mellan taket och stenbron långt före Antaam-soldaterna men landningen blev hård. Noa rullade sig smidigt till en hukande ställning men Neri hade svårt att komma på fötter och fick ta hjälp av sin käpp.

"Mina knän är inte på topp längre", sa han med en grimas.

"Du menar att du är gammal."

"Jag är två år yngre än dig."

"Ålder är mer än en siffra."

"Jag uppmanar Treviso att uppföra er – då kommer ni att bli belönade. Ni vill säkert att ska jag förbli generös."

"Okej", sa Noa medan hon drog upp sin bror. "Ska vi visa dem hur vi uppför oss?" Neri nickade och de rusade över bron.

Men när de passerade det stora utsmyckade fällgallret vid ingången till marknaden snubblade han och föll ner på knä. Noa försökte ta tag i hans arm men fick inget bra grepp. De såg plötsligt hjälplösa ut, som om inte bara Antaam-soldaterna men också deras höga ålder hade kommit ikapp dem.

Kaathrata nådde den andra änden av bron och spände blicken i de två korparna. Han log och signalerade åt sina mannar att stanna upp medan han demonstrativt lyfte sin tunga stridshammare upp till axeln för att betona hur tung den var. "Tog orken slut?" ropade han. "Eller så kanske ni fick slut på tid, precis som er stad. Och snart hela världen." Han kastade en blick över axeln för att förvissa sig om att hans underhuggare såg på. Sedan började han rusa fram över bron. Han skrattade och höjde sin hammare högt upp i luften.

Neri och Noa såg på från sin sida av fällgallret. Det var ett fällgaller märkt med svart bläck och en liten silhuett av en korp med utfällda vingar. Mycket användbar men svår att få syn på om man inte visste att den var där. Lika svåra att få syn på var de två linor med öglor som låg på marken framför dem. De var av samma starka sort som just hade burit hela deras vikt. Men deras ändar var inte förankrade i något tak. De var förankrade uppe i kugghjulen som reste och sänkte fällgallret.

Noa räknade Kaathratas fotsteg för att bedöma hans hastighet, och när han passerade under fällgallret sparkade hon undan pålen som höll den uppe. Det blev ingen fullträff. Men när järngallret föll snärtades kablarna upp från marken. En av dem fångade Kaathratas högra arm och tvingade tillbaka hans hammare. Den andra ringlade sig runt hans mage. Kaathrata stannade upp och en påfallande tystnad uppstod. Ett tyst ögonblick passerade innan ljudet av både hans skrik och knäckta ben ekade ut över kanalerna. Piskaren hade blivit piskad.

Kaathrata kippade efter andan och föll bakåt mot det fallande gallret. Hans mannar sprang fram men deras väg var spärrad av det stängda gallret och deras egen förargade ledare. "Lyft det!" ropade han. "Håll kvar ..."

Han blev avbruten av att kablarna spändes och grävde sig in i hans revben – de var nära att lyfta honom från marken samtidigt som hans arm böjdes bakåt. Flera soldater tog tag i gallret och lyckades hindra det från att falla helt. Piskarens mannar lyckades lyfta det till brösthöjd och deras ledare kom på fötter även om han fortfarande var fastbunden.

Neri reste sig och rätade lugnt ut lädret på ärmen som Noa så dramatiskt hade greppat.

Kaathrata stirrade. "En lögn", fnös han. "Korparna är lögnare."

"Artister", sa Noa. "Det är stor skillnad."

"Okej, jag sitter fast", sa piskaren. "Vad ska det åstadkomma egentligen? Slaktaren Daathrata styr er stad med järnhand. Och varje kithtaam leds av någon som är lika stark som jag. Och snart ännu starkare." Han skrattade som om korparna var rena skämtet. Fler av hans mannar samlades på andra sidan bron och dussintals gjorde sig redo att höja gallret helt. "Den som gav er i uppgift att lönnmörda mig skickade iväg er på ett lönlöst uppdrag."

"Du?" sa Neri och la huvudet på sned. "Du är inte den vi är ute efter."

En explosion ekade genom staden. Den var för långt bort för att synas. Den kom från porten där Antaam-soldaterna var stationerade. Där piskaren Kaathrata var stationerad.

"Du är bara en distraktion", avslutade Noa.

Den avlägsna rösten återvände men nu verkade den mer engagerad. Kanske till och med uppspelt. "Antaam! Korparna fäller ut sina klor! Återvänd för att utvisa dem! På min order!"

Antaam-soldaterna som rusade fram över bron stannade upp i förvirring. De verkade osäkra på vem de skulle lyda – deras avlägsna krigsherre eller deras fjättrade löjtnant.

                "Seså", sa Neri och viftade iväg dem. "Ni hörde slaktaren!"

                "Och ni hörde Kaathrata", tillade Noa. "Det finns andra som är lika starka som han. Och de är inte piskaren!"

Hennes ord gjorde intryck på Antaam-soldaterna. De kände sig befriade. Löjtnanten hade styrt dem med rädsla men nu fanns ingen rädsla kvar. Den Antaam-soldat som hade näst högst rang beordrade resten att vända om. De som höll upp gallret var de sista att följa efter. De kastade en blick mot sin bundna ledare och mot korparna innan de släppte gallret och gav sig av.

                "Fegisar! Förrädare!" gastade Kaathrata. "Jag ska minsann flå ..."

Det tunga gallret började falla och det gjorde Kaathratas hammare också – hans arm orkade inte längre hålla upp den. Han drogs upp mot kablarnas öppning vid kugghjulen. Han spjärnade emot men varje andetag gjorde att kablarna drog åt hårdare. Till slut nådde porten marken. Och piskaren Kaathrata satt kvar där uppe ända tills korparna började picka på hans ögon.

Och när soluppgången kom började fåglarna göra det också.

***

Dagen var ljus, marknaden var livlig och inne på kaféet talades det högljutt om händelserna kvällen innan.

"Hörde du?"

"Såg du?"

"De är fortfarande kvar där ute!"

"De kämpar för oss!"

Neri och Noa de Acutis drack amazzacaffe och tjuvlyssnade förnöjt på de uppspelta Trevis-borna.

"Vet du vem som fick kontraktet?" frågade Noa.

"Nej", sa Neri. "En annan korp – eller en vän. Någon som är bättre på att klättra." Han klappade på sin käpp och tog en klunk. "Vi är för gamla för sånt där."

"Slaktaren fortsätter", sa Noa och rörde ner en alarmerande mängd socker i sitt kaffe. "Men vi fick honom att stanna upp. Hälften av hans underliga vapen har gått upp i lågor."

"Han kommer visserligen att ersätta dem men det blir inte lätt." Neri lutade sig tillbaka eftertänksamt. "Om vi försvagar ockupationen och backar in den i ett hörn kommer ingen ta över efter slaktaren när hans namn till slut står på kontraktet."

"Vad synd", sa Noa med leende. "Jag hade gärna dödat dem också."

Neri log också. "Jag förstår. Men fram till dess är pennan vassare än svärdet." Han höjde sin kopp. "Korparna regerar över Antiva."

Noa gjorde samma sak. "Och Treviso ska bli fritt igen."