Verklighetens ruiner

Något hade gått snett i Arlathanskogen. Det insåg Strife när han tvingades ducka för en vilt svingande trädgren som var nära att slita av hans huvud. Löven bildade sågtandade klingor som rev upp hans ena öra.

Men det var inte smärtan som plågade den silverhåriga alven. Inte heller förvirringen som slagit rot efter att han gått vilse i tre dagar. Eller att han bara kunde minnas en soluppgång sedan han kom dit. Det var inte ens den förbryllande insikten om att hans gamla trofasta karta över Arlathanskogen – som pekade ut varje dold stig, grotta och alvruin – inte längre gick att lita på. En ravin som en gång tog en timme att korsa tog nu fem. På något sätt hade själva landskapet sträckt ut sig. Förvandlats. Inte ens den mordiska grenen brydde honom särskilt mycket. Han hade handskats med sylvaner förr – träd besatta av vredesdemoner – och det var inte de som oroade honom. Det som oroade honom var någon som han plötsligt fick syn på …

Sig själv. Strife. Han såg sig själv forcera snåren och den blodtörstiga skogen på precis samma sätt. En dubbelgångare. Den andra alven gömde sig bakom en väderpiskad stenkolonn insnärjd i vinrankor. Han tittade hastigt ner på en loggbok – samma loggbok som han själv höll i. Det var Morlynklanens klenod som funnits i flera generationer. För en månad sedan hade deras uppsyningsman gett den till Strife när den började skriva om sig själv. Mystiska texter dök upp och vittnade om heliga ruiner i Arlathanskogen – ruiner som vaktade en mäktig artefakt.

Strife tittade på ruinerna i detta nu. Det gjorde hans dubbelgångare också. Båda hänfördes av en staty som föreställde alvgudinnan Ghilan'nain. Statyn höll i en hallastatyett, precis som loggboken förutspått.   

"Och nu, då?" Det var allt han kunde komma på att fråga sin dubbelgångare. Han fick inget svar. En spetsig gren började röra sig bakom dubbelgångaren. Knakandet varskodde honom så att han nätt och jämnt hann dyka undan. Då insåg Strife att samma sak väntade honom. Knak! En sylvass gren började röra sig bakom hans rygg och var nära att spetsa honom. 

"Han är inte på riktigt", sa en röst i närheten. "En hägring. Ett eko." Strife vände sig om och såg en varg omgiven av magisk energi. När skenet falnade hade vargen bytts ut mot Irelin – hans hamnskiftande alvkompanjon. "Det hände mig igår. Jag fick syn på en flock vargar. Det visade sig att allihop var jag."

"Va? Jag såg dig för en timme sedan."

"Jag har inte sett dig på fyra dagar.” Båda alverna stirrade skräckslaget på varandra. Det här var utan tvekan uråldrig magi. Från tidernas begynnelse. "Snabbt! Innan den falnar. Till vänster!"

Strife sprang åt vänster och litade på att hon hade en plan. Det gjorde även hans dubbelgångare, som drog till sig de mordiska sylvanernas uppmärksamhet. Det var uppenbarligen meningen.

"Jag är ett lockbete!”, klagade Strife högljutt. 

"Du har ju en reserv! Vi ses vid lägret!" Irelin hoppade upp i luften och ändrade skepnad till en enorm örn. Medan alverna avledde trädens uppmärksamhet snappade Irelin åt sig statyetten från Ghilan'nains grepp. Statyn gav inte med sig i första taget, men det gjorde inte Irelin heller. Med ett argt, fågelliknande läte ryckte hon loss statyetten och försvann upp bland molnen.

Strifes dubbelgångare försvann. Sylvanerna blev stilla. Magin var bruten. Men Strife hade onda aningar. 

Något hade gått snett i Arlathanskogen.