Den eviga lågan

För trettio år sedan, 9:22 ...

"Nå? Du fick mig att lämna ett experiment för det här, Volkarin." Den kortare av de två nekromanterna fick syn på ett väsande monster av ben och torkat brosk. Hon tog ett fast grepp och slet isär det. "Vad vill det där eländet egentligen?"

Emmrich Volkarin justerade sin krage. "Ett ögonblick, Johanna."

"Visst." Johanna Hezenkoss rynkade på näsan åt dödskallen i Emmrichs hand. "Bara du får stopp på det där ylandet."

Dödskallen hade börjat skrika dag och natt inne i benhuset i Necropolis. Och nu hade ett par nekromanter skickats dit för att ta itu med saken.

De kom till en korsning. Emmrich la dödskallen på en sockel. "Tänk vilka insikter om de döda den skulle kunna ..."

"Du har redan berättat om din uppsats."

"Kom!" Emmrich vände sig om. "Vad är det som driver denna ande? Vilken härva av liv och tankar har återvänt till den?"

"Struntprat."

"Du måste erkänna att det här är intressant!"

Dödskallens skrik ekade i korridoren.

"Det är bara en menlös ande som är för svag för att bli en demon." Johanna duckade under en kollapsad balk. Likstatyer kantade passagen. Med en handsnärt sköt hon iväg en grön blixt mot en ljusskygg figur i andra änden. Demonen vred sig i röken och blev träffad igen. Den bet ihop tänderna och kollapsade.

"Sådär. Nu kan du börja likviska."

Emmrich stängde ögonen. När han talade vibrerade luften. "Av luft och skugga. Av den ändlösa natten. Berätta vad som plågar dig."

Skallens ögonhålor började lysa grönt. "Separerade. Kalla. Två gravar där det bara borde finnas en!"

"Gallimatias."

"Johanna!" Emmrich harklade sig och vände sig mot skallen igen. ”Säg mig: vad kan ge dig vila?”

"Ta med den här … till insjunkna svarta väggar … vid silverlågorna …". Skenet flimrade till och försvann. Och dödskallen började återigen skrika.

"Du är skicklig, Volkarin." Johanna la huvudet på sned. "Och du har blivit bättre på astrala uppenbarelser."

Emmrich sken upp. ”Tack!”

"Men varför är den här gaphalsen så intresserad av halvmånetemplet?"

***

Emmrich lutade sig över en kista kantad av skålar med silvereld. Han la dödskallen bredvid liket av en gammal kvinna som var enkelt klädd men hade en krans av vita rosor. Skriken slutade.

"Mathilde ..."

"Din fru gick bort i sömnen förra natten, lugnt och stilla." Emmrich log. "Det står att hon också ville gravsättas med dig. Ni kommer inte att skiljas igen."

En suck hördes. Den gamla kvinnans mun tycktes nästan le lite, eller kanske var det bara skuggorna från elden?

Johanna fnös. "All denna vrede slutade i ännu en grav."

"Äsch." Emmrich fingrade på kistans snövita marmor. "Man måste faktiskt imponeras av en så bestående kärlek. Dessutom klarade du dig helskinnad igenom det här."

"Någon var ju tvungen att se till att du inte halshöggs medan du småpratade med de döda."

"Jag uppskattar långvarig vänskap också."

"Bah!"

De begav sig tillbaka till Necropolis i vänskaplig tystnad.