Nästa gång

Besten borde inte kunna ha två munnar, men det hade den. Sylvassa tänder och stelnad saliv.

Beskyddaren Lawrence drog sitt svärd. "Jag ska rädda dig."

Dvärgkvinnan nickade.

Besten gav ifrån sig ett helvetiskt läte. Vad den än var hade den varit plågad länge.

Han hade varit en grå beskyddare. I åratal hade han kämpat mot fördärvet. Men fördärvet fanns i honom också. En dag kom han till insikt. När tiden är inne går man ner i underjorden och kämpar mot gengångare tills man dör. Eller tills man själv blir en gengångare. När han kom hit plågades han av värk. Det gjorde han inte längre. Hans rosslande andning påminde om döden. Och så var det med det. Slut.

Men han hade hört henne ropa. Hittat henne på fel sida om en ravin, där hon stod självsäkert med en kraftig hammare i högsta hugg.

Besten kastade sig framåt på ett krabbliknande sätt. Lawrence drämde skölden i bestens ben och svingade sedan mot kroppen. Det spelade ingen roll vad han var på väg att bli. Han var fortfarande sig själv. Han tänkte stå mellan henne och mörkret. Varelsen anföll med den mun som var närmast. Lawrence hoppade undan och högg till. Han hörde henne tjuta och kände smärtan själv.

Hon rusade framåt och drämde till så hårt hon kunde med hammaren. Hans svärd träffade hjärtat och besten föll till marken.

"Trodde inte jag skulle få rädda en till …"
"Det har du inte gjort heller, inte än", svarade hon.
"Uppkäftigt!", sa han med ett skratt. "Jag ska ta dig härifrån, eh …"
"Evka."
"Vi ska ta dig härifrån, Evka."

Det var kolmörkt, men han visste vägen. Han hade ont, men han var behövd. Han blödde, men det berörde honom inte.
Fast det var märkligt att blodet var grått och inte rött. Konstigt … Han kunde nästan höra ... Det svartnade för ögonen.

"Jag trodde att jag kunde rädda …"
"Det kan du fortfarande."
"Jag tror inte det …"
"Lyssna", sa Evka. "Om du räddar mig nu ska jag rädda dig nästa gång."
Han log. "Överenskommet."

Tillsammans fortsatte de framåt. Det var inte långt kvar nu. De var nästan … Men något närmade sig. Något oroväckande –
gengångare.
När tiden är inne går man ner i underjorden och kämpar. Tills man dör.
Men de hade en överenskommelse. Om han räddade henne nu skulle hon rädda honom nästa gång. Ingen ska behöva möta mörkret ensam. Han skulle få ut henne därifrån. Han måste …

***

Gengångarna var döda.

"Vem är du?", frågade Evka med hammaren i handen.
"En ande", kom svaret genom Lawrences mun. "Jag kunde höra honom."
Han drogs till de döende. Efter allt han gjort ...

"Släpp honom", sa Evka skarpt. Hon tänkte inte överge honom.
"Jag är ihärdigheten själv." Anden lyfte Lawrences hand och slet gripmärket från hans bröst. "Han ville bara rädda en till …"
Evka tvekade. "Säg åt honom att jag sköter nästa räddning, om det finns något kvar att rädda."
Anden böjde huvudet som i ett instämmande eller ett avsked – Evka var inte säker. Beskyddarens kropp föll till golvet.
Evka gick ner på knä och greppade märket. Hon slöt Lawrences ögon.

"Jag tar nästa."