Efterdyningarna

”Vi var tio år gamla. Lucanis hade just läst en bok om lindormar och blev som besatt. Ständigt detta tjat om lindormar.” Illario berättade historien anmärkningsvärt muntert och självsäkert med tanke på att han hängde som en säck över Viagos axlar.

Viago suckade och satte ner honom vid trappan till kasinots gästrum.

Kasinot tillhörde klanen Cantori. Teia hade skickat hem personalen. Fönstren och speglarna var tillfälligt täckta av svart sammetstyg så att inga vandrare skulle förirra sig. Kasinots spelbord hade tömts på sina vanliga pinaler och fyllts med blomsterarrangemang och embrium för att lindra sorgen i ett avsked. Deras doft var påtaglig men ändå inte stark nog att dölja spritstanken från Illario Dellamorte. Det kunde han tacka Teia för.

”Jag var så täckt av kardborrar att jag fastnade i allt jag rörde. Lucanis var upp till öronen täckt av lera. Catarina bara stirrade utan att få fram ett ord.” Illario skrattade.  Han föll ihop – frivilligt eller ofrivilligt – och drog Viago med sig ner för trappan.

Viago muttrade och försökte dra upp den storvuxne Illario, men hans lena jacka gled ur händerna på honom. Viago önskade att han hållit sig till plan A: att ge Illario sömnmedel och kasta ett lakan över honom. Men Teias vädjande, mörka ögon förmådde Viago att ta hand om den stinkande suputen. Fast inte utan att fantisera om att lämna honom åt sitt öde i trappan. Men i så fall hade Teia dödat honom. Kanske personligen.

“Han var min kusin men vi var mer som bröder. Han hamnade alltid i trubbel. Och jag var alltid med. Alltid.” Illario började plötsligt darra på rösten. ”Nu finns det ingen kvar för mig att följa.”

Viago suckade och lyfte upp Illario från trappan med ett plågat stön.

”Det borde ha varit jag.” Nu lät Illario bitter. Klagosången började närma sig slutet. Han hade upprepat den i timmar och började tappa hållningen. Han var lika slut som om han hade blivit nedtrampad av en skenande druffalohjord.

Viago forcerade de sista trappstegen och fumlade med dörrhandtaget till det närmaste gästrummet. Han var rädd att behöva dyrka upp låset, men till hans lättnad gick dörren upp. Han släpade Illario över golvet och dumpade honom bryskt i sängen.

”Har jag berättat historien om när Lucanis tog med mig på lindormsjakt?”, frågade Illario medan Viago fuktade en näsduk med några droppar från en flaska. Innan Illario hann påbörja ännu en utläggning tappade han medvetandet – Viago hade sövt honom med näsduken.

”En annan gång”, svarade Viago. Sedan lämnade han rummet.